I det välbevarade linslageriet vid Falu Gruva tillverkades järntrådslinor. Vid sekelskiftet 1800 konkurrerade en ny variant av järnkedjor ut de tidigare linorna av hampa, oxhudar och järnkedjor. Trådlinor slogs vid gruvans verkstäder fram till 1910.

Historik om Linslageriet
Från forntid fram till 1500-talet var de tekniska hjälpmedlen vid gruvorna i Sverige få och enkla. Gruvarbetarna transporterade malm och vatten med hjälp av handvindar och langning från man till man. På kung Gustav Vasas tid, 1520-talet, hade Falu Gruva brutits så djup att tidigare anordningar för uppfordring inte räckte till. Det behövdes starka och långa linor för att hissa upp malm från de allt djupare sänkena och schakten. Som råmaterial för linorna användes oxhudar, hampa och järnkedjor. Oxhudslinan var den bästa och mest pålitliga men läderlinans nackdel var att oxhudarna var dyrbara och svåranskaffade.

Vid sjuttonhundratalets slut började man använda en typ av lättare järnkedjor på vilken länkarna avtog i storlek uppåt. Järnkedjan hade tidigare haft för stor egenvikt och kunde inte användas vid uppfordring från stora djup. Den nya järnlinan konkurrerade ut läderlinan och från och med 1815 användes det endast järnkedjor i Falu Gruva.

I början av 1830-talet började man använda uppfordringslinor av järntråd i gruvorna vid Harz i Tyskland. Efter förebild därifrån installerades vid Falu Gruvas verkstäder år 1835 en linslagningsmaskin och i den slogs den första tillverkade järntrådslinan i Sverige. Den moderna järntrådslinan konkurrerade snart ut kättingen och år 1840 var alla uppfordringsspel vid gruvan försedda med trådlinor.

Linslagningsmaskinerna fick flera gånger byta lokal och det nu kvarstående linslageriet har sannolikt uppförts under 1890-talet. Det berättas att den siste linslagaren var en enveten person. Han ville inte lära ut sitt hantverk och släppte inte in någon i lokalen.

Sidan uppdaterad: 2017-07-25