År 1725 var finnen Olof Andersson i Gräsbackatorp på väg till kyrkan i Svärdsjö när han upptäckte ett malmstreck på Böleböndernas utmarker. Efter en tid med diskussioner och delade meningar om vem som äger fyndigheten bildades ett bolag där en fjärdedel gick till Olof Andersson och tre fjärdelar till markägarna. Upptäckten inledde en period med gruvdrift som kom att vara i 250 år. Redan första året bröts 200 ton malm.

Stora Kopparbergs Bergslag förvärvade två andelar i gruvan år 1731. Allt eftersom nya fyndigheter upptäcktes blev olika järnbruks ägarintressen större. I början av 1800-talet köptes bönderna ut och bruken tog över och utvecklade verksamheten.

Gruvsamhället växte fram undan för undan. Gruvarbetarfamiljer bodde i äldre tid ofta trångt och bostäderna var enkla. Under 1800-talets senare del förbättrades boendestandarden till ett rum och kök i större flerfamiljshus. Den bibehållna gruvarbetarbostaden Solgruvstugan byggdes troligen i början av 1800-talet. I huset fanns ursprungligen åtta spisrum. Varje spisrum beboddes av en gruvarbetarfamilj. De var vanligt att familjerna fick härbärgera resande forkarlar i sitt lilla hem. Den välbevarade Solgruvstugan är en av de mest intressanta gruvarbetarbostäderna i Sverige.

1905 bildades Vintjärns Gruvbolag som ägdes till hälften av Bergslaget och till hälften av Kopparbergs och Hofors Sågverks AB. Under åren 1914-19 skedde en modernisering av verksamheten och driften elektrifierades. År 1927 avbröts arbetet fram till 1939 då Stora Kopparbergs Bergslags AB återupptog driften, nu som ensam ägare. Malmen transporterades till Domnarvets Jernverk i Borlänge. År 1978 lades gruvan ned.

Under perioden 1940-1978 bodde det omkring 200 personer i Vintjärn, av vilka ett 50-tal arbetade vid gruvan.

Sidan uppdaterad: 2014-10-14