“Men det är ju min Mats!”
1719 gick gruvdriften allt sämre och lösningen blev att bryta malm på ställen som varit övergivna i många år. I rasmassorna i Mårdskinnsschaktet väntade en makaber upptäckt. En ung gruvdräng, som ingen kände igen, låg död på 150 meters djup.
Ryktet om att en okänd gruvarbetare hittats under jord spreds över Falun och många kom för att titta. En av dem var Margareta Olsdotter, en gång fästmö till den försvunna gruvdrängen Mats Israelsson, och hon var också den enda som kände igen honom:
“Men det är ju min Mats!”
Fet-Mats, som han kallades eftersom han var ovanligt stor och stark, hade försvunnit hela 42 år tidigare.
Ämnen i gruvan, däribland kopparvitriol, hade bevarat honom i ett oförändrat skick. Nyheten om den förstenade gruvdrängen spreds långt utanför Dalarnas och Sveriges gränser. Kroppen visades upp för nyfikna besökare och det skulle dröja många år innan Mats Israelsson begravdes vid Stora Kopparbergs kyrka där han vilar än i dag.
